Rubriklöst.
Ord som bildar perfekta meningar i mitt huvud kommer aldrig ner på något papper, eller ens på datorn.
Tankar som verkar så vettiga tappar all logik när jag försöker tänka dem flera gånger.
Det snurrar, det verkar helt knasigt & det gör ont.
Att ha tappat sig själv, att inte hitta den röda tråden jag tidigare kunnat följa.
Det gör så förbannat ont.
Vandrar runt med ett ständigt driv i kroppen, nya planer innan de gamla har hunnit sättas i verk, människor att träffa hela tiden & ingen tid för bara mig.
Jag vet allt detta, jag vet vad jag behöver, men det går inte.
& det är väl där mitt problem ligger egentligen.
Tankar som verkar så vettiga tappar all logik när jag försöker tänka dem flera gånger.
Det snurrar, det verkar helt knasigt & det gör ont.
Att ha tappat sig själv, att inte hitta den röda tråden jag tidigare kunnat följa.
Det gör så förbannat ont.
Vandrar runt med ett ständigt driv i kroppen, nya planer innan de gamla har hunnit sättas i verk, människor att träffa hela tiden & ingen tid för bara mig.
Jag vet allt detta, jag vet vad jag behöver, men det går inte.
& det är väl där mitt problem ligger egentligen.
Tillsammans är man mindre ensam?
Fem koppar kaffe & jag börjar komma på fötter.
Rusar upp & ner till tvättstugan & läser bloggar, facebookar & skickar polyamorösa sms mellan varven.
Funderar på tvåsamhet & ensamhet.
Idag väljer jag det sista.
Jag blir tokig på människor som går från att vara ett Jag till att bli en del av ett Vi, där det inte finns utrymme för att vara självständig. Man talar om "vi har ..", "vi ska ..", "vi vill ..". Nedslående är vad det är.
Jag vill kunna vara ett vi men samtidigt ett jag. Inte bli inlåst i parfällan, där varje helg måste planeras med den man är tillsammans med.
Det kan nog bli en utmaning.
Hejdå.
Rusar upp & ner till tvättstugan & läser bloggar, facebookar & skickar polyamorösa sms mellan varven.
Funderar på tvåsamhet & ensamhet.
Idag väljer jag det sista.
Jag blir tokig på människor som går från att vara ett Jag till att bli en del av ett Vi, där det inte finns utrymme för att vara självständig. Man talar om "vi har ..", "vi ska ..", "vi vill ..". Nedslående är vad det är.
Jag vill kunna vara ett vi men samtidigt ett jag. Inte bli inlåst i parfällan, där varje helg måste planeras med den man är tillsammans med.
Det kan nog bli en utmaning.
Hejdå.
